Stekenjokkgruvan

Bilder:@vilhelmina Fotoarkiv

Gruvan

I begynnelsen gick vägen under namnet Stekenjokkvägen och anlades under 60-talet. Det var intresset för gruvdrift och de fyndigheter som gjordes som blev början på Vildmarksvägen.

Olof Palme besökte Stekenjokk 1970. På bilden: Anders Lindkvist Olof Palme Yngve Luritz

Olof Palme besökte Stekenjokk 1970. På bilden: Anders Lindkvist Olof Palme Yngve Luritz

 Stekenjokk fyndigheten har varit känd sedan slutet av 1910- talet, då den upptäcktes av sveriges Geologiska Undersökning, SGU. Boliden blev engagerad i fyndigheterna 1960-talet, då man på uppdrag av staten genomförde viss förprojektering och gruvundersökning samt en del anrikningstekniska försök. Det var under den tiden vägen över Stekenjokk kom till. Under valturnén 1970 besökte Olof Palme Stekenjokk.

 

Projekteringsvägen över Stekenjokk på 60-talet.

Projekteringsvägen över Stekenjokk på 60-talet.

 

Förundersökningarna visade att brytningen inte var lönsam och Stekenjokk blev Sveknjokk. I Stora Blåsjön skrev ett 20 tal arbetslösa män, med Erland Eriksson som talesman, ett brev till Statsministern Olof Palme.

Vi tillåter oss att personligen tillskriva Eder om vår situation. Eftersom vi tror att statsministern är väl införsatt i området kring Stora Blåsjön efter flera resor genom trakten anser vi att någon närmare presentation av orten ej är nödvändig.
Orten ligger där den legat sedan världens skapelse och går ej att flytta trots alla centraliserande åtgärder.
Vi går därför direkt till problemen
.

Någon industri av något slag finns ej i bygden och därför råder det stor arbetslöshet. Vi hoppades alla på en malmbrytning i Stekenjokk och vi var inställda på att få arbete där. Efter projektets hastiga helomvändning blev det tills vidare ett Svekenjokk. Vi anser därför att något slag av ersättningsarbete skulle vara både motiverat och realistiskt.
Som statsministern har sett vid sina resor har vi en väg som är under all kritik. Den sämsta sträckan av vägen går från Jormvattnet genom Stora Blåsjön och fram till Ankarvattnet.

Varje vår och speciellt när påsken infaller i april med dess intensiva turisttrafik blir vi så gott som väglösa. Många påskfirare kan intyga riktigheten i detta då de har fått sina bilar mycket förstörda med dyra reparationer som följd. Vi vet av erfarenhet att så kommer det att bli även denna påsk.
Efter varje sådan påskhelg har vi varit tvungna att insätta en traktor, som haft en överbyggd gödselspridare för att klara den absolut nödvändiga trafiken såsom skolskjutsar, post och mattransporter. Ekipaget är att likna med typ prärievagn.
Vi vill därför, i jämlikhetens tidevarv, tro att sådana ekipage tillhör en svunnen epok
.

Enligt vägverkets plan, som presenterats i pressen för flera år sedan skulle en ombyggnad av vägen påbörjas 1969-1970. Tiden skulle alltså vara mogen för vägbygget.
Vi anser därför att en ombyggnad v nämnda väg är både ett realistiskt och väl motiverat ersättningsarbete tills Stekenjokk är noga utrett.
Vi som går arbetslösa, en del av oss snart i två år och är utförsäkrade ur
 arbetslöshetskassan och flera på gränsen, är därför bekymrade över situationen. Vi hoppas att Ni herr statsminister gör något åt detta med det snaraste.
Att gå arbetslös långa tider tär både fysiskt och psykiskt på alla familjemedlemmar
.

Vi vill före den 14 februari 1971 ha ett besked om vi kan räkna med något ersättningsarbete för Stekenjokk.
Med ersättningsarbete menar vi först och främst vägen och att arbetet kan påbörjas omgående.
Om vi ej erhållit något besked (positivt) före den 14 februari måste vi starkt överväga om hungerstrejk är det enda som riktigt kan påverka situationen.
Givetvis kommer vi då att informera
 Sveriges Radio och TV samt rikspressen.
Vi hoppas därför på Eder statsminister och att den kärva situationen ej skall behöva bli en opinion bland folk, radio och press.”

Stora Blåsjön den 1.2.1971
Brevet är undertecknat av 18 arbetslösa i Blåsjön

”Hellre strejk till döds än ett liv i svält”

Under de nio långa dagarna har strejkande kommit och gått. Distriktssköterskan Anna Levin har varit på plats och följt männens hälsotillstånd. Tre av de yngsta hungerstrejkande har hon skickat hem. Odd Andersson, samt bröderna Gerhard och Arne Olofsson är omkring 18 år gamla och avbryter strejkandet efter några dagar.

Men gubbarna vägrar ge upp.
Erland Eriksson har hela tiden hävdat:
– Det här är inte någon okynnesaktion från vår sida. Aktionen är väl genomtänkt och diskuterad innan vi beslutade oss för den drastiska åtgärden att inte äta.
Till slut kommer glädjebeskedet. Olof Palme lovar att staten skjuter till en halv miljon för vägbygget och därmed jobb till bygden.
Det firas – om inte med champagne – så i alla fall med barnvälling.

Det faktiska resultatet blev att 17 gubbar förlorade sammanlagt 64,5 kilo kroppsvikt, att vägsträckan Jorm-Blåsjön fick lite kosmetiskt puts, att byn Stora Blåsjön fick smått ofattbara mängder publicitet och att nu avlidne Erland Eriksson blev en rejäl rikskändis.

Källa:Stefan Nolervik skribent och krönikör Östersunds-Posten

 

Provbrytningen utfördes av LKAB. Hissanordningen kallades "cirkusen".

Provbrytningen utfördes av LKAB. Hissanordningen kallades "cirkusen".

Strejken blev ett ärende för både regering och kommun och Frostvikens starke man John Willman, (S), var flera gånger på plats och betygade aktionen sitt stöd.

Stöd kom även från kyrkan i form av Härnösands biskop Arne Palmqvist. Vid tillfället innehöll byn 168 personer i byn. I dag är antalet halverat och vägen är kanonfin.

I utredningsrapporten som avlämnades 1972 förordades en brytning, av arbetsmarknadspolitiska skäl. Och året där på träffade Boliden en överenskommelse med staten om villkoren. Bolinden fick statsgaranterade lån på 103 Mkr och bidrag om 27Mkr, och förband sig att driva gruvan i minst 20 år.  1973 påbörjades anläggningsarbetet och 1976 var gruvan och anrikningsverket i drift. Stekenjokkgruvan var då en av Bolidens yngsta gruvor, den var också den högst belägna i Sverige, på en höjd av 820 m.ö.h. Under 1985 passerade gruvan länsgränsen till Jämtland. Stekenjokk var därmed den enda gruvan i Sverige, med verksamhet i två län.

Koppargruva med Zinkmalm.

Gruvan innehöll komplexmalm med koppar, Zink och ädelmalmer. Malmen låg flackt och var kraftigt veckad, viket gjorde den svårbrytbar. Brytningsmetoderna var igensättningsbrytning samt rum- och pelarbrytning. Gruvan var en av Bolidens mest komplicerade. Verksamheten inleddes med att 400.000 ton malm bröts per år. Av lönsamhetsskäl tvingades man öka malmuttaget till 600.000 ton efter några år. Detta innebar en förkorting av livslängden på Stekenjokkgruvan. Stora ansträngningar gjordes därför för att hitt mer brytvärd malm. Staten och Boliden gjorde därför en gemensam satsning på 64 Mkr, som innebar att området omedelbart söder om gruvan undersöktes.

Den malm som bröts årligen vidareförädlades i anrikningsverket till 31.000 ton kopparkoncentrat och 30.000 ton Zinkkoncentrat. Koncentratet transporterades med lastbil till Lövliden, Vilhelmina där omlasting till järnväg skedde. Kopparmalmen gick till Boliden Metalls smältverk, Rönnskörsverken i Skellefteåhamn. Zinkkoncentratet såldes till zinkverk utomlands, eftersom inga zinkverk finns i Sverige.

Metallinnehållet per år i den brutna malmen:

Koppar    7.400 ton

Zink       15.200 ton

Silver       9.100 kg

Guld              77 kg

 

 

Anställda

I Stekenjokk arbetade totalt 178 personer. 72 i gruvan, 42 i anrikningsverket, 37 i verkstäder och 27 hade service uppgifter.

Klimpfjäll som var en liten by 20km från gruvan blev bostadsort för de flesta arbetarna i Stekenjokk. Boliden gjorde en överenskommelse med Vilhelmina kommun och nya lägenheter och flerfamiljshus byggdes i Klimfjäll. Utbyggnaden av samhällsservicen svarar kommunen för. Vid slutet av gruvepoken fanns i Klimfjäll : slamombacke, två affärer, bensinmack, fritids, skola, sporthall samt hotell Stekenjokk (nuvarande HK-fjäll) Dessutom fanns även ett åkeri och ett flygföretag ( helekopter) Invånarantalet var som högst 400 personer.

Källa: Boo Jonsson

I och med den stora inflyttningen till Klimpfjäll, av gruvarbetare och deras familjer, ökade kraven på god service i byn. Följden blev att man lät bygga ett postkontor, hotell, affär, skola- och en hälsovårdsmottagning inne i byn. Även en slalombacke blev till. I början på 1980-talet hade befolkningssiffran ökat ytterligare till omkring 600 personer - den lilla fjällbyn hade vuxit till ett samhälle. År 1986 kom då det chockartade beskedet att gruvan skulle läggas ner. Brytningen ansågs inte längre lönsam. Vilka konsekvenser detta fick för byn kan nog vem som helst föreställa sig. När gruvan stängdes den första november 1988 halverades snabbt Klimpfjälls befolkning, med följden att byns lågstadieskola och postkontor snart kom att läggas ner. I dag bor cirka 160 personer i byn, vilka huvudsakligen lever på turism eller renskötsel. Kvar finns Hotell Klimpfjäll, Klimpfjällsgården affär och skid-anläggning. Sommartid hålls Norgefarargården öppen.

Laila Eliasson