Ripa


Fjällripan(Lagopus muta) lever på kalfjället men kan under vintern dra sig ner i fjällens videregion. Fjällripan är lik dalripan  (Lagopus lagopus)  och byter dräkt från en gråspräcklig sommardräkt till en helt vit vinterdräkt.

 

KÄNNETECKEN
Fjällripan är en hönsfågel och kan på utseende och dess levnadsmiljö bara förväxlas med dalripan. Riparterna kan vara svåra att skilja åt men ofta ger levnadsmiljön en första indikation på arttillhörighet. Lätet är alltid ett bra kännetecken på arterna (se nedan). Fjällripa i sommardräkt skiljer sig från dalripan på att de mörka fälten i dräkten har en mer grå grundton. I vinterdräkt har tuppar hos fjällripa ett svart band mellan ögat och näbben annars är hönor av fjällripa och dalripstuppar och hönor helt vita och mycket lika.

LÄTEN
Fjällripan är mer tystlåten än dalripan. Alla läten är varianter på knarrande rapande ljud ”arr orr ka, karrr” eller ”aahhhrrr- ka ka ka” eller kortare varianter i uppflog. När fjällripor springer undan en förföljare låter dom höra ett kort ”ka” ibland i snabba ramsor. Det klassiska ”dalripeskrattet” vilket är tuppens spelläte kan beskrivas som ett kacklande ”kau kau ka ka karrrr”. Detta läte hörs ofta under vår och försommar månaderna från sittande tuppar. Vid uppflog hörs ofta en ljudlig kacklande och som mynnar i en avtagande ramsa.

UTBREDNING OCH STATUS
Fjällripan finns i Europa, Alaska och Kanada. Det svenska beståndet har uppskattats till mellan 40 000 och 80 000 par, motsvarande en höstpopulation på 175 00 - 350 000 fåglar. Fjällripans beståndssvängningar eller beståndsförändringar på lång sikt är dåligt kända i Skandinavien. På Island och i delar av Nordamerika förekommer en 10-års cykel.

Liksom hos dalripa varierar antalet fjällripor väsentligt mellan år och dessa variationer verkar förekomma lokalt och inte samtidigt över fjällvärlden. Dessa variationer kan troligen kopplas till variationer i födotillgång och predation. På lokal nivå har det rapporterats om en nergång i fjällripebeståndet. Där har det satts i samband med dagens extremt stora renstammar och dess bete på fjällvegetationen.

EKOLOGI
Fjällripan tillbringar hela året inom den alpina regionens steniga och blockiga terräng. Oftast ser man fjällripan uppe på det mest vindpinade krönet av ett fjäll och den går förutom under kycklingtiden och extrema väderlägen sällan ner på fjällsluttningar.

Vuxna fåglar lever mestadels av lågväxande ris medan kycklingarna huvudsakligen äter insekter. På vintern ingår också knoppar och hängen från björk och viden i fjällripans diet.

Parbildning sker på våren. Boet är en oansenlig fördjupning i marken ofta intill ett vindskydd som en stor sten. Men det är inte ovanligt att en del hönor söker sig ner till gränsen av videregionen på fjället och där lägger boet i tätt ris eller under en buske. Hönorna lägger omkring 10 ägg i maj-juni. Det är ofta en kraftig predation på både ägg och kycklingar och hermelinen är den viktigaste predatorn. Vissa år förloras många kycklingar på grund av kyla och regn och vissa extrema år kan föryngringen nästan helt slås ut. Man finner ofta kullarna under kycklingtiden i områden med hög insektproduktion t.ex. vid fuktstråk eller bäckraviner.

Jaktfalken är specialiserad för predation på ripor, och då särskilt fjällripor. Vid tillfällen med hög smågnagarförekomst gynnas fjällripan, om än kanske inte lika mycket som dalripan. Trycket från predatorer är sannolikt inte lika högt på kalfjället som i fjällbjörkskogen.

(Svenska Jägarförbudent.se)